Dom senaste veckorna har jag varit mer död än levande.
Jag har legat i sängen med blankt ansiktsuttryck och säkert sett helt obrydd och nonchalant ut till synes utåt.
Men det var på grund av insidan jag själv kunde känna att jag levde. Hade inte hjärtat dunkat så hårt, hade inte tankarna kraftigt kört rally, hade inte magen knytit ihop sig likt den kröp ihop i fosterställning, hade inte halsen rispat upp sig själv av skrik som aldrig kom ut - då hade jag trott jag var en levande död.
Men nu kände jag allt det där, varje dag, varje timme, varje minut. Jag var bara för utmattad och.. van? , för att orka visa känslor utåt. Van. Jag var van att ha den där mastodont känslan i hela kroppen att jag knappt kom att tänka på den längre.
Problem kom, jag tog inte itu med dom.
Jag flydde. Flydde in i mig själv.
Låg och funderade på vad som skulle hända om jag försvann på riktigt.
Övervägde.
Slog snabbt till mig själv för att komma på bättre tankebanor.
Frågade någon hur det var blev svaret 'bra'.
Folk jag aldrig träffat sa till mig 'man ser på dig att du inte mår bra, man ser det i ögonen på dig'.
'Du har aldrig träffat mig, hur vet du att mina ögon inte ser ut såhär jämt?'
'Jag ser hål i dom.'
'Hål?'
'Hål där ljus brukade sitta och skina ut. Det är mörkt nu. Du brukar ha skimmer i ögonen, jag ser det på resten av dig, nu är det någonting som tär dig inifrån.'
Jag var berusad men orden ryckte upp mig och min hjärna var klarvaken.
Han blev min vän.
Har inte varit ute och druckit sen dess, var väl två veckor sen, och vill inte heller.
Jag känner mig så pass bra att det skulle gå åt helvete, inte bara den gången utan det skulle fucka upp mitt liv.
De senaste gångerna jag varit ute har jag inte druckit för nöjes skull. 
Utan för att fly ännu mer, springa i maratonfart så långt bort som möjligt från vardagen och mitt egna väsen.
Ett maraton som består av harmlösa cider, fartfyllda shots, glamourösa drinkar och white trash öl.
Det ska absolut inte vara på det sättet.
Jag ska inte dricka en droppe förrän jag mår helt bra psykiskt igen.
Igår höll jag på svimma inne i mataffären.
Jag har sömnproblem. Jag äter konstigt.
Jag har konstant små rädslor utplacerade i olika delar - en rädsla i huvudet, en rädsla i magen, en rädsla i vardera ben, rädsla i händerna och rädsla i ögonen.
Dom syns inte men dom känns.
När rädslorna upphört att kännas - då ska jag unna mig en (1) drink i vänners sällskap. För att fira att JAG på egen hand klarat segern i kamp mot allt som tär mig inifrån.
Ni förstår kanske varför jag har varit, och är, disträ.

I nuläget -
Jag har börjat gå hos sjukgymnasten Marcus för att jobba med min rygg. Ska dit idag.
Börjat få ersättning från arbetsförmedlingen och äntligen hittat rätt handläggare som jag trivs med, hon ska hjälpa mig hitta deltidspraktiker jag ska få erfara för att mäta upp mina styrkor - vad jag senare när tiden är inne få heltidspraktik som sedan kan leda till deltidsjobb.
Jag får hem min älskade Troya idag, det kommer vara en oerhörd hjälp på vägen. Min älskade Troya, jag har saknat henne, hjärtat kommer slå hårdare på ett positivt sätt och jag kommer få tillbaka en del av skimret i ögonen.
Lyssnar på samma musik i stort sett.
Ben Howard.
Bon Iver.
Marble Sounds.
Marina & The Diamonds.
Ed Sheeran.
Kent.
The Tallest Man On Earth.
The Boy Who Trapped The Sun.
Morrissey.

Jag är övertygad om att jag kommer börja må bättre men jag måste ta saker i egen takt och prioritera.

Man har ingen koll på dygnet, hela livet är jetlag

Och folk står och ropar alla ber mig välja rätt väg

Men det är fett att du bara håller dig lugn

Så fuck alla dem som försöker måla mig dum

[...]

För jag är vuxen sen way back don’t play that shi

Å ni kan dissa mitt arbete men inte tjejen bakom

Har stått på egna ben ända sen jag var 18

[...]

Alltid simmat uppför strömmen

Aldrig simmat ner

Så många gånger jag tänkt

Ska inte simma nå mer

Det fanns stunder då jag inte ville finnas nå mer

För så fort man klättrar upp så fucking trillar man ner

Men du kan inte ta mig nu
[...]

Men nu tänker jag större, låter ingen stå på min väg

Vill bara säga att det är bra när de frågar var jag är

Tro på dig själv för det är vägen till frihet

Men ingenting är lätt kompis, det är nåt som alla vi vet

Och för att bli fet måste man haka sig fram

Även om du tar en paus där du bakar ditt gram

Är tillbaka där ibland där jag inte borde va

Glömmer bort att vara tjejen som alltid lever bra

Men det är det som är livet - det går upp och ner

Och när det kommer till att fucka upp, har gjort en del, men

Det är det, säga vad man vill

Men jag är kvar på min gata än idag

 
peace.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  heheheeheheheheheheehehehhahahahahahahahaa kan inte sluta skratta för jag ska se ed sheeran om en vecka SYND ATT NI INTE ÄR JAG, puss ciao. ...

Har lessnat lite på bloggplatsen så byter till devote som jag använt förut men känner att jag gillar den sidan bäst.Kommer dock ha kvar denna blogg för att ha något att se tillbaka och skratta åt, ehehehe nejdå.Så detta är då min nya blogg!http://mel...

Somnade sisådär 1.40, vaknade upp 03.20 av att jag sitter på köksgolvet?? Mamma vaknade och skulle leda tillbaka mig till sängen, så började jag prata i sömnen (som jag är svinbra på, tyvärr.)Sa något såhär"nej, jag vill inte ut, måste ta på mig skor...

i never thought this would hurt so bad, i miss you~ you should come to me, like, right now. Or soon. Or just whenever. Or just WANT to come. ‘Cause I can’t stand it anymore, I want it to be like it was before. If you just could talk to me...