Och på ett kick så kom ångesten igen.
Blir mitt övervägande sällskap ikväll.Besviken på människor, men mest besviken på mig själv. Om du bara visste..
Jag kan inte fortsätta vara så förbannat feg gällande allt. Gällande att höra av sig till folk, ringa, visa att hey jag bryr mig, - så som jag vill andra ska göra. Men när jag inte klarar det, vem är då jag att lägga det ansvaret på andra? Känner mig som världens största idiot. Påbörjar meningar att skriva, suddar ut och förväntar mig att folk ska förstå ändå.
Hugger i hjärtat. Jag vet vad jag vill - jag vet inte hur jag ska ta mig dit, men jag har viljan.
det är för mycket just nu bara. det är bara alldeles för mycket.

      

lättar hjärtat.

Jag har mått extremt dåligt en del dagar nu på sistone.
Ångest över saker jag inte kan sätta fingret på vilket gör mig ännu mer frustrerad.
Jag är trött på att fly från problemen samtidigt som det är det jag vill.
Inte fly kanske, men ha bort allt som tynger. Jag vet mer än väl att det inte funkar att fly - allt hinner ikapp ändå.
Att lösa problemen är lättare sagt än gjort, men det måste göras och jag vet precis vad som krävs. Men jag orkar inte. Jag står med skit upp till knäna men jag säger bara nej. Jag har ingen kraft till att försöka övertyga de som ska hjälpa mig att jag är desperat. Ser dom det inte på mig? Jag ser ju själv, jag har inte skimret i ögonen, jag har inte utstrålningen. Allt bleknar bort mer och mer för varje dag. Mina ben bär mig inte längre.
Jag vill somna innanför trygga väggar och tak över huvudet där min egna taklampa sitter.  Men om nu det löser sig med boende (som känns mest akut), kommer jag må börja må BÄTTRE DÅ? Lugnare i själen kanske men det är så mycket under ytan - saker som jag som sagt inte kan sätta fingret på - som fortfarande kommer bubbla på. Det känns viktigt att lösa det snarast då kommer det andra gå bättre. Men som sagt, min ork är som bortblåst. Det tär att fara runt som jag gjort ett bra tag nu, har härjat jävel mer än vad jag psykiskt orkat med.  Var ska jag börja och med vad ska jag börja? Vill ha bort allt och bara börja om på ny kula.
jag orkar bara inte det här själv, men det verkar som om jag får trampa i denna kvicksand utan sällskap ett tag till.

       
      

Det blir en kväll med alldeles för lite sömn och alldeles för många känslor.
var är du när jag behöver dig?

någonstans bland alla vardagliga situationer.
Mitt bland stressade människor, försenade tåg och soluppgångar kolliderade min värld med din.
Snart kanske din värld kolliderar med min.

Jag förlorar kontrollen.
På samma sätt som människan som ska stå mig närmast gör.
Att ständigt bli nerklankad, utskälld över minsta lilla, beskylld och allt som går att bli - det tär.
Det tär så mycket på mig och min själ.
Jag kan inte stanna här men har ingenstans att ta vägen.
Jag kan inte fortsätta att bo med en människa som behandlar mig som skit.
Jag kan inte vänta på hjälp som aldrig kommer.
 Enda gångerna jag slipper det här är då jag hjälper mig själv genom att fly.
Två dagar där, en vecka där, tre dagar där,två dagar här, en dag där..
Kaos. Men detta kaoset har jag inte valt, satt mig själv i eller på något sätt är skyldig till.
Ändock är det jag som blir mest utsatt och jag är så less. Jag är svag men har haft styrkan nog att hålla upp barriären, men den styrkan har bleknat bort. Allt bleknar bort och försvinner sakta men säkert och snart har jag ingenting kvar. Fortsätter det här ligger jag snart som ett levande lik och jag vill inte det, men tror det är svårt att undvika i det här läget. Det är emergency nu och jag har gjort allt jag kan för att försöka fixa det men ingen förstår ju hur akut det min situation faktiskt är. Vad ska det krävas och hur långt är det tänkt det ska behöva gå?
   
         




     

Varit vaken i 10 minuter men känner mig redan förvirrad och helt orkeslös. Rädd för något jag inte kan sätta ord på.
Allt irriterar mig och allt går i fel riktning. Ska på arbetsförmedlingen imorgon och kom på att jag fått någon "att-göra" lista jag skulle gjort klart. Har helt glömt bort och minns inte vars listan är eller vad det var för punkter på den.
Jag vet att det är viktigt och jag vet inte varför jag slarvar så förbannat med sånthär. Känner mig inte redo att kastas ut i vuxenvärlden med möten, jobb, papper, betalningar, sitta själv mellan fyra vita väggar. Att inte tiden kan gå i min takt så slipper jag känna stressen. Varför är alla vuxna så jävulskt stressade gällande ALLT?
Skulle det vara the sweet 60's nu skulle jag bli flowerpowerhippie.
Jag har tretusen saker jag ska göra, samtidigt så kommer folk som rycker i mig och förväntar sig att jag ska orka med deras problem. NEJ alltså nej-
Jag är jävligt omtänksam och det vet folk /tyvärr
Men nu ligger det till såhär att ibland måste man ta sig själv i första hand och det skulle gå så mycket bättre om folk slutade pressa mig.
Ser ni inte att jag håller på stressa sönder mig själv pga mina egna saker? Just det, skölj inte över era saker på mig då. Jag kvävs snart.
"Problemen blir mindre ju snabbare man springer" stämmer inte men ska låtsas som det.
 

Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå
en meter för mig - jag behöver dig

Du sa 'kom, du måste tvinga mig ut
låt mig bara följa med
jag behöver dig'
du sa 'kom, jag orkar inte vara rädd mer
snälla ta mig någon annanstans
hör du mig?